Efter många års kamp mot mörkret jag vandrat rundor i så ser jag ljuset blända mig lite snabbt i ögonen ibland. Det jobbiga nu med att ta sig upp är att det är som att jag ballanserar på ett ben och någon sparkar bort det och då detta händer faller jag djupare än vad jag gjort på länge!
Det är inte längre att "åh men jag blir ledsen och mår skit en stund" utan det är verkligen att allt rasar samman igen och hela ansiktet svullnar upp och ögonen svider.. Men trots dessa nedgångar så får jag ändå dagar som är skit bra och det är så skönt att få känna riktig lycka igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar